Precis så som jag har hört är det.

För vad jag än reagerar på så har du en förklaring som går ut på att det är jag som är fel, gör fel, reagerar fel, tänker fel. DU gör aldrig fel, så fantastiskt det måste va! Att jag har påverkats mer än jag minns av att du försvann i somras med en tjej som du träffade när du åkte tåg. Ditt batteri tog slut och du k u n d e inte ta kontakt med mej då – vilka uridiotiska ursäkter!! Jag känner och ser ju när jag skriver hur jävla dumt det är. INGEN går på sånt, fatta det!!

Jag är otroligt le på det här. Hur kan jag vara så dum, gång på gång på gång, att jag glömmer och förlåter och..nästan känner mej så dum som du tycker när jag reagerar på sånt här!! Hjärntvättad! Dra åt skogen, jag är så trött!!!

 

Varför?

Jo, för att det här var planerat sen länge och du väljer att köpa dator och mobil för pengarna istället. Fast naturligtvis hittar du rappt på att det handlar om din värk; men så var det ju inte från början – utan du ville handla för pengarna!

Då kan det vara. Nu har du visat vad som är viktigt och betydelsefullt i ditt liv. Brädad av en dator – jag säger då det…

 

Vad du tror

Är att efter ett par dygn kan du ringa

och jag finns där, kvar

Så fungerar inte jag eller min värld

den jag lever i

Vidare, vidare, vidare

efter de mönster jag äntligen

ser och har sett

går jag nu

Det gör jag verkligen.

 

Jag känner mej så ensam

Och livet med dej är ensamt, vare sej jag är tillsammans med dej, eller själv. Ensam. När du är utan mej hör du knappt av dej och med mej kan du vara omhändertagande och snäll, men ändå..så vill du gärna pyssla med annat. Sånt som hör till din vardag. Du tar mej för given.

Jag är ensam, ensammast i världen ungefär.

Men jag klarar mej alltid, det är bra.

 

Du åker iväg på torsdagen

Det gör du. Sen försvinner du långt bort. Skyller på att du inte har möjlighet att ta kontakt, då du råkar på mig på chatten. Sen lyckas du ringa och vi pratar, då du är där hos den kvinnliga vännen och alla olika människor kommer och går. Allt under intagandet av diverse ingredienser. Ett rus.

Du sover där i tre nätter. När vi pratade förstod du hur upprörd, ledsen och ensam jag kände mej. Övergiven, totalt struntad i. Men jag tänker fel! Enligt dig. Nästan två dygn utan ett tecken och så märker jag att du är inloggad på chatten UTAN att ha försökt höra av dej. Igen.

Du har en kompis där och han kan minsann gå ed på att du inte har tillbringat tid med en kvinna. Skitsnack. Överallt där du är cirkulerar kvinnorna. Det utan att du har ett fantastiskt utseende, men däremot ett munläder som går utöver det mesta…suck. För mej spelar det ingen roll om du har varit med nån. Jag VET att du smörar för varenda kvinnlig varelse duD stöter på, i skrift eller irl. Grejen är att du struntar i mej och påstår att jag ska veta att du är min, att du inte gör nåt SAMTIDIGT som du ligger över hos den kvinnliga vännen där andra kvinnor kutar omkring och ev stannar över.

Det enda jag har skrivit om i den här bloggen är dej och alla problem. Att du hela tiden dras till andra och plötsligt försvinner i flera dagar. Hur okej är det för någon? Vilken konstig relation! Nej. Det är ingen relation det här, för aldrig har jag varit med om nån som struntar, nonchalerar, ignorerar och kör på själv utan att bry sej om mej alls.

Jag tror att du har haft en baktanke med mej. Att du ville åt nåt som kunde ge dej en bättre framtid helt enkelt. Simpelt men troligen sant.

Jag känner mej så stark nu. Efter det här. För det du gör visar ju mej hur du känner och det är inte passionerade känslor för mej inte, ingen innerlighet alls, även om jag förstår att du trivs med mej. Vem gör inte det… Ha! Det finns många som visar sitt intresse, bara att jag inte har märkt det förut för att jag har varit så fokuserad på dej. Du-det enda som har funnits i mina tankar! Dom skulle aldrig göra så, om de nu hade fått mej, utan istället uppskatta och vara rädd om mej och vår kärlek.

Det är inte du. Du ger bort tiden och umgänget till helt andra element, i en värld av rus. Så konstigt.

 

Ett enda stort misslyckande

Det är jag. Gång på gång så går jag på nya nitar, livet igenom.

Kan knappt andas, kämpar för att hålla tårar tillbaka. Varför ska jag fälla dem? För en illusion av den du är? Inte för sanningen.

Äh, fattar inte varför jag ska skriva om det! Du är bara mitt livs största besvikelse. Hur du kan göra så mycket av det du gör som inte hör hemma i en god relation, helt sjukt. Sen kan du säga precis vad du vill, jag går inte på det ändå.

Vet du, jag hamnade på en sida om psykopater och narcissister. Så mycket som stämmer… Otäckt.

Och jag är helt knäckt, har förlorat tron på det lilla jag lyckades tro på. Varför valde du just mej? Pengar, att jag skulle infria alla dina drömmar, göra ditt liv mer behagligt? Hemskt att inse. Och hur du lyckas stanna borta nätter, dagar OCH gör det igen! Trotts allt vi sa om det i somras, hon Anna den underbara. En av alla dina Annor. Så sjukt, du är bara en gammal gubbe för dem ju!

Jag förstår inget. Hur kunde jag lura mej själv så?

 

Vad är det jag har älskat?

Så måste jag tänka när de lessna stunderna intar hela mej.

För vad är det för fint med att stövla fram i sin egen takt, att utnyttja andra för sin egen vinnings skull, att upphöra att existera så fort något annat kommer i vägen?

Säg, vad är det för fint med att anklaga mej för att vara sinnessjuk, helt dum i huve’t och i behov av en stor sinnesundersökning – bara för att jag inte tycker som du angående en FRA-lag?

Jag fattar inte det. Och nu är du försvunnen igen.

Och jag tror faktiskt inte att jag älskar längre. För vad är det jag har älskat? Egentligen?!

 

Du

Alla ord. Alla tankar. De som är dina. Är rätt.

Mina ord. Mina tankar. De som är mina. Är fel.

Enligt dig.

När vi pratar försöker du få mig att förstå hur du tänker och att du vill ha mig vid din sida.

Även om ni ska träffas (vilket jag undrar lite över hur det blir?), för du menar att om jag älskar bör jag låta dig umgås med vem det än är så länge du ändå älskar mig och ingen kan komma emellan vårt.

                                          

Jag står fast. Känner mig lycklig över att känna mitt eget värde. Över vetskapen om att om någon vill älska mig och ha en relation med mig så ska det räcka med mig. Du borde inte ens sätta mig i gungning, osäkerhet, undrande frågor – om du älskar så! Det har inget med mitt ego att göra, det är min känsla för hur man med respekt behandlar sin partner om man säger sig ha funnit det allra vackraste, värdefullaste, finaste…

Jag bestämmer inte hur du ska leva ditt liv – men jag bestämmer hur jag ska leva mitt och vad jag vill ha med i det.

Orubblig. Beslutsam. Helt säker på vad som är rätt.

Man gör bara inte så.

 

Ett mail som inte blir skickat?

Hej A,

Det här är T:s f d flickvän som skriver och varför jag skriver vet jag inte riktigt, annat än att jag är så jätteledsen.

Nyligen var jag hos honom i två veckor och vi hade en jättebra tid tillsammans, då känslor och tankar, tårar och skratt utbyttes av oss båda i ren kärlek och lycka och helst av allt vill han att jag ska flytta dit, eftersom han ser vår relation som det största som hänt honom.

Han har berättat om er tid tillsammans under någon avslutning med jobbet och att ni hade så trevligt. Samma dag som jag åkt hem, sa han i telefon att det kändes konstigt inombords, att något var på G och jag frågade om det hade med dig att göra och det trodde han. Han tror inte att det är något mer än vänskap, men jag ska vänta och se vad det är, enligt honom…

                                                     

Tidigare har han under min tid, umgåtts mkt intensivt med en annan kvinna, som också är 30 år yngre. De var bara vänner, men gick längre än så vid ett tillfälle… Något som har varit jobbigt att hantera, men ändå hände innan vi möttes irl. Tyvärr känner jag igen tecknen och intresset för dig kan lätt leda till ngt annat om du nu skulle vilja. Han gillar yngre kvinnor/tjejer och känner sig bekräftad när någon visar intresse. (Förstås, men det är mer än vanligt s a s).

Det han säger om ställningstaganden i relationsfrågor, svänger kraftigt från ett tillfälle till ett annat. Enligt honom är det nu plötsligt rätt att vara med flera, ha kvar mig och ändå ”kommunicera” med andra kvinnor genom älskog. Det var tidigare något som han inte ville, inte ens kunde tänka sig, hade tröttnat på då han innan haft så många kvinnor och nu äntligen hittat något som kändes helt annorlunda - för vi två tillsammans var så stort, var allt, inget annat behövdes eller fattades! Var är jag då nu, i hans hjärta? Hur mycket plågar det mig? Nej! Det visar bara att Vi två inte längre är rätt. Jag räcker inte och måste lämna.

I min värld tar man hänsyn och även om jag inte är så fri i tanken att det känns okej att den jag älskar träffar en kvinna på tu man hand, så borde min partner styra möten efter det och vänta tills vi alla kunde ses tillsammans. Jag tycker jättemycket om att träffa nya människor, men jag förstår att intresset för honom finns i att möta dig själv och då är han inte heller mogen för en kärleksrelation med mig. (Så här tänkte jag innan, men nu har jag även fått veta att kanske vill han dessutom ha sex med henne  när de möts – om hon vill och det känns rätt!!).

Jag hoppas att det går bra, vilket som och ssv – vet inte ens varför jag skriver! Han kallar mig svartsjuk, jag ser det som att vara realistisk, att vara sann. Om jag gillar någon man, så träffar jag ändå inte den personen själv när jag är i en relation. Så enkelt ser jag det.

Ha det bra, A och sköt om dig riktigt väl.

 

I mitt hjärta.

Besvikelse, en sorg över att jag inte har kraften. Allt fortgår, du har gråtit över att jag är lessen, att du älskar mej, att du sårar men ska ändå träffa henne. Du måste se vad det är, varför det känns så bra med henne. Och säjer mej att jag tänker fel, att även om ni också älskar ska jag finnas kvar och du alltid älska mej. Så främmande, underligt, känslokallt, empatilöst. Ändå är jag här, kvar i en förbannelse och kvardröjande minnen från det vackraste jag levt.

Hur gör jag nu? Kan jag strunta i mej själv? Det skadar, värker överallt, gör mej sjuk att jag inte har gått, att du tänker som du gör. Att friheten inte känns tillsammans m e d m e j! Att du söker dej till andra, det inte räcker med oss. Du och jag som har älskat, gråtit, skrattat, njutit, levt det underbaraste! Jag har bestämt mej, måste bara samla styrkan för att gå. Aldrig att jag väntar för att se vad som händer, för det är inte rätt om du känner så!

Hur gör jag för att lämna det som inte ens varit nåt jag innan kunnat tänka mej men berör, berör, intar, lägrar h e l a mej!

Hur gör jag?