Just another WordPress.com weblog
Inser jag, vet jag, vad som är rätt.
Det är rätt skönt att känna så och i det finns en styrka som gör min hud tjockare.
Det tycker jag är bra.
Att lita på finns inte i min värld och alltmer förstår jag att någon bara vill ha för sin bekvämlighets skull.
Inte så mycket annat.
Och allt prat är just prat.
Inte så mycket mer.
Jag bryr mej faktiskt inte. Eller så gör jag det.
Men besvikelsen över hur livet faktiskt är, blandas med den där styrkan som sakta byggs upp inifrån.
Det är skönt att känna.
Framför en dator, sitter bara och stirrar på allt eller inget. Ointresserad.
Orkar inte ta mej för något alls.
Så ser livet ut idag.
Måste andas in. Det får jag inte glömma!
Någon “kräktes” förresten. På mej.
Det är såna ord som gör mej apatisk tror jag.
Så finns ju Du, som bara säjer snälla, värmande saker.
Såna som får hela mej att vakna och känna.
Hur kan jag låta bli att bara åka?
Till dej.
Och stanna kvar.
På ett sätt, men inte på ett annat.
För jag vill inte älska dej eller behöva din närhet för att må bra.
Men det är min verklighet nu.
På alla sätt har jag försökt att inte älska, att bryta, att gå vidare.
Själv.
Utan dej.
Men jag lyckas inte, för det brinner en låga som pockar på hela tiden.
Efter dej.
Att jag vill vara hos dej, så nära, så nära.
Känna dej, andas dej och njuta dej.
Älska, varmt och mjukt, hett och liderligt.
Natt och dag, överallt.
Leva med allt som är du.
Som jag älskar så innerligt.
Trots det som är så svårt, så inte jag eller mitt.
Önskar att någon ville leda mej.
Det rätta hållet.
Tänk om inget fanns i vägen…
Det gör ont. Värker, allt som är skrämmande.
Den enda platsen som är trygg är Du.
Vi är i ett rum, på övervåningen i ett litet hus; du, jag och en hund. Där sitter vi och pratar och känner den varma, mjuka kärleken flöda mellan oss. Så plötsligt hörs ett brak och poliser kommer instormande, varför minns jag inte. De tar dej, bort från mej och jag vaknar av att jag förtvivlat kvider och snyftar, med tårar strömmande nerför kinderna.
Jag vaknar flera gånger varje natt; tänker på dej, tittar efter mess i min mobil. Vet att jag måste skärpa mej! Någon har en gång sagt att förälskelse är som att vara i en lätt psykos och jag undrar hur länge den känslan ska vara? Det har gått rätt lång tid nu - men känslan och vissheten växer sej allt starkare..
Inatt var jag orolig. Är så rädd att jag förstör allting och hur blir det då? Vill att du ska vara världens lyckligaste och egentligen står jag väl ut med vad som helst, bara vår kärlek finns kvar. Egentligen. Men lycklig och trygg, det skulle jag nog inte vara mer än korta stunder.
Vi har pratat nu och när vi gör det strömmar lugnet från din röst genom hela mej.
Då vet jag att det här blir bra.
Försöker hitta en inre styrka
Kraft
Den som ska leda mej rätt
För att må så dåligt av olikheter
En kaotisk tonårstillvaro
Då måste jag finna min egen väg
Älskar dej - hela mitt jag
Varje nerv, varje tanke och alla sinnen
För alltid
Har trott att oförenligheter är till för att lösas
Ärligt och sansat
Men när ingen sån vilja finns från dej
och jag är trasig och har ont här inuti
mest hela tiden
Sover knappt, tänker inte på annat
Är som uppslukad och bearbetar varenda händelse
som inte riktigt passar in i mej - och mitt
Då måste jag. Måste.
Och jag vänder mej frågande till något
Och ber:
Ge mej kraften
Tack.
Jag har absolut ingen att prata med. Ingen annan än dej. Hur skulle det då ha sett ut om jag flyttat till dej? Jag hade ju blivit galen på nolltid om du är så här kall. Iskall. Aldrig har nån struntat i mej så. Sitter där med en ung tjej och tycker att jag ska vara nöjd och glad. Har väntat hela dan, mått uruselt av allt runt om och så har du inte tid och lägger på luren i örat. Bryr dej inte ett dugg. Iskall. Nu ser jag vad det gör med dej. Förstör allt.
Så pratar jag med dej och det blir svart som i graven
Jag lägger ingen skuld alls på dej, men du visar ditt Jag
Och det är tur det, för annars kunde jag ha gjort nåt dumt
Som kunde ha förändrat hela min tillvaro
Nu gör jag bara nåt som förändrar mitt liv
Det är svart, kolmörkt
Som i graven.
Vad gör jag då? Och hur mycket jag än kämpar med mina tankar så finns ju ändå en verklighet här. Här. Framför mej och bakom mej. Om mej. Den kan jag inte bortse ifrån.
Och när jag ser alla de mönster som omger dej - det som är Du; så känner jag att jag inte orkar med, för jag är inte så även om jag vill vara fri i själen. I mej. I tanken och känslan. Önskar att jag vore det, men hur mycket jag än försöker så finns ändå allt det jobbiga där och så mycket energi går dagligen åt till allt det som jag vill lära mej att ta. Att du omger dej med kvinnor, sänder signaler som troligen missförstås av dom - det ger mej sånt magont, sån otäck känsla. Kalla det svartsjuka om du vill, jag kallar det osäkerhet, brist på tillit. Hur ska jag kunna känna det? Egentligen vet jag ju inte vem du är, där inne.
Hur lång tid tar det att lära känna en människa? När jag inte ens känner mej själv…så som jag agerat den senaste tiden: Är det jag? Verkligen?
Jag vet inte. Men det gör ont. Trots att jag älskar mer än jag nånsin gjort, så gör det ont. Mest hela tiden. För att allt är som det är och som det inte är. För att det finns en verklighet jag inte kan bortse ifrån och måste ta ansvar för.
Trots det…
Jag älskar verkligen att vara här hos dej.
Allt vi gör tillsammans ger mej en varm känsla inombords
och allt vi jobbar oss igenom gör våran verklighet så verklig.
Överallt gör det ont, av kärlek, av ledsnad, av oro, av allt som är så jobbigt
och sätter käppar i hjulet för oss.
Men jag älskar så att vara med dej och det är det allra bästa som jag önskar av framtiden.
Att vara med dej.
Båda två. I mina snurrande tankar. Hela tiden.
Du; för att du är min allra närmaste, även om du just nu är långt borta. I din egen värld. Men så ibland glimmar det till och du är här igen. Jag älskar dej så och kan inte må bra förrän du gör det också. Önskar så.
Du; för att allt som är du väcker mej och för att ingen har fått mej att känna livet som du. För att bara tanken på dej får mej att brinna njutningsfullt. Jag älskar dej alltid, även om jag ibland är osäker på om jag vågar leva med dej.
Ni finns här. Alltid i mina tankar. Inom mej.
