Jag kan skriva här, helt anonymt, utan att behöva tänka mig för så mycket. Alla mina tankar och känslor för allt det som har hänt kan printas ner – om jag vill. Att följa det jag känner har alltid varit viktigt, men tyvärr har jag inte kunnat det på många år. Som en zombie har jag levt, lätt apatisk och bara följt med i livet för att allt ska flyta på. Jag har valt det själv, men är besviken på mig själv lite grann för att jag har haft så dålig handlingsförmåga.
Att träffa någon via en blogg och sedan via mejl, så fantastiskt det är. Utseende kommer i andra hand och allt det som finns inuti en människa och visar sig i alla ord och bokstäver ger dig verkligen en bild av personen redan innan ni har mötts i verkliga livet. Nu är det här så nytt ännu, eller vi har känt varandra via en blogg i nästan ett år men bara mötts i verkligheten i två månaders tid. I ett halvår har vi pratat i telefon och via msn varje dag, ofta i flera timmars tid och ännu mer om det här kommer sedan. Här, i min nya blogg.
Att två människor kan ha så mycket gemensamt, det visste inte jag. Men jag är så otroligt tacksam och alldeles förundrad för allt det fina som jag får uppleva nu. Aldrig har jag fått så mycket kärlek och jag hoppas att den stannar kvar. Känner mig rätt förvissad om det och vet att det är jag som har bollen så att säga. Frågan är hur vi går vidare, det får tiden visa.
Hej, nu har jag skrivit mitt första inlägg här. Undrar jag om nån kommer läsa?
