Och hon hittade inte längre i sin egen stad. Att nervositet kan göra så. Medan hon gick pratade hon i mobilen med honom och han fick guida henne framåt. Sen, där, i korsningen, fick hon plötsligt syn på honom på andra sidan gatan. Så stark var kraften som for in i henne som en projektil, att hon snurrade runt och bara stod där. Alldeles tyst, inga ord kom fram längre och i örat hörde hon honom säga:
Där är du ju! Visst är det du?
Trafikljusen slog om till grönt och han kom över vägen. Hon vågade knappt titta ditåt, så skärrad i all sin vuxenhet. Att en människa kunde påverka henne så enormt, det hade hon aldrig kunnat ana.
Ner i marken tittade hon, över axeln. Skrattet bubblade fram och hon vågade knappt titta in i hans ögon. De ögonen…så otroligt uttrycksfulla. Inuti forsade en storm av känslor fram och hon visste inte riktigt vad de betydde.
Att han inte var som någon annan hon mött, hade så mycket inom sig som hon aldrig kunnat ana fanns hos en enda. En man från en helt annan värld. På gott och ont och hon visste redan innan mötet att det bästa kanske skulle ha kunnat vara att de aldrig fått någon kontakt. Så mycket enklare och smidigare det hade varit. Men att möta någon som levt ett helt annat liv, galnare och mer fritt än hon…
Redan där kände hon att hon var tvungen att omvärdera så mycket och jag undrar hur det kommer att gå för henne? Och för honom - han som hade levt över ett halvt liv och för första gången nu insåg vad kärlek var.
Hur man kan älska någon så mycket att allt annat bleknar i betydelse. Hur man verkligen kan älska med varje liten cell man har, med varje tanke, i allt man gör och känner…
Hur man kan.
