Att man ska ta en människa för given, hur älskad man än känner sej, för var och en har sin egen privata gräns och det du visar kommer ofta igen på något vis. När jag längtar och ser fram emot varenda minut och så plötsligt inser jag att – det är jag ensam om! Då blir jag så besviken att det blir alldeles kallt här inuti och jag ser inte allt det som du har sagt. Dina ord är nog mer än dina känslor och jag vet att du vill ha mej till dej, men alla mina förpliktelser går inte att se bort ifrån.
Så mycket kan en människa inte sätta sej själv i främsta rummet, när du har flera som behöver dej så. Och efter att ha insett hur du fungerar så fort du har annat för dej, så är jag så glad att jag inte har gjort slag i saken, det som har malt och malt så länge i mitt huvud.
Så lite tid har vi kvar tillsammans för ett tag framöver och så väljer du att bara försvinna – igen. Du visar mej hur du agerar och jag hamnar i en annan division, lägre ner. Att prioritera så förstår inte jag trots att det finns annat, så självklart. Men när jag förstår hur du tänker och känner så inser jag också att alla dina fina och fantastiska ord inte har det innehåll dom utger sej för.
Så ledsen är jag att en hand har krupit innanför skinnet och långsamt kramar den om därinne. Kramar och slänger bort allt det varma som hade bosatt sej där.
Jag vet att du tycker att jag är dramatisk ibland, men du visar ju hur du fungerar och att den värmen du säjer att du har, faktiskt mest är ganska kall. Vad är det då jag ska få om jag ger upp allt?
