Marijosefine

Eller bitar ur någon annans Liv

Så är det ju en verklighet; så vad spelar det för roll?

En liten, liten myra på en rund och stor jord

Som sitter här och bara känner en hel massa

Mest av allt en stor ledsnad och besvikelse

För att det blev så här och för att saknaden är så oerhörd

Så ofattbart Stor och plågsam

Varje dag, varje sekund så bär jag med mej dej

Och jag önskar så att du kunde komma hit och bara vara

Välmående Glad Lycklig eller åtminstone nånting mittemellan

Det är så jävla tomt här och alldeles öde, alldeles ensamt

Jag saknar dej så

Helt otroligt faktiskt och även att det tog så lång tid innan vi fastnade… och började att verkligen få upp ögonen för varann. Häftigt och oväntat att du visade dej ha såna känsliga sidor, så mycket att säga med värme i. När jag pratar med dej pirrar cellerna i hela kroppen. Inte alltid av lust, passion utan mer som om kroppen vaknar. Bara vill vara hos dej. Nära. Jag tror vi är menade för varann, även om du i det här livet kanske har levt så mycket utan mej, under så lång tid och att du har haft det så mycket tuffare och hårdare, mer nära det som inte ens finns i mitt liv eller heller nånsin har funnits.

Som om vi känner varann från allra första början. Tänk då, den allra första gången, när jag hamnade som i en dröm och inte visste var jag var. Bara flöt omkring och njöt med hela mitt jag, som om du redan då kände varje liten del av min kropp och mej, vad jag känner och hur det känns. Så konstigt och fantastiskt. Aldrig har jag varit med om nåt liknande!

Vet inte vad jag vill säja, mer än att Tänk vilken tur att vi hittade varann! Det måste vi ta hand om, inte kasta bort. Vi måste vara snälla mot varann, mot oss, det här. Och fortsätta älska som om varje dag vore den sista…

Värker och sliter, drar, smärtar. Suger som en hel jävla.. någonting. Gör så fruktansvärt ONT. Och du bara fortsätter, pratar och har dej med alla. Pratar om att jag och du är så viktiga, men det är bara snack och jag dör snart av ren plåga. Hur ska jag orka med det här och vem kan ta mej bort från det här helvetet?

För jag kan inte stå emot. Trots allt det dumma du gör ibland, som i veckan när du gjorde ett ”test”. Så knäppt och sårande ju. Jag blev galen på dej, men det kan du verkligen ha när du gör så.

Men dina kyssar, din kropp, din underbara.., alla smekningar, hettan, det underbara som väcker alla sinnen till liv, sänder ljuva vibrationer rakt in i alla celler i hela min kropp… Dom kan jag inte stå emot. Det är helt omöjligt. Dom får mej att leva ju! Sen att du är knäpp och lider av lite storhetsvansinne- jag tror det ingår i din egen verklighet men inte i den riktiga! För mej får du gärna tro så, det är gott med människor som har ett bra självförtroende, så länge det inte skadar andra. Och det gör det ju inte! Tvärtom, du blir glad som en tupp, sträcker på dej och sänder vidare alla positiva tankar.

Det är rätt mycket tycker jag det verkar som. Jättetråkigt att upptäcka och ditt agerande blir som en oansvarig tonårings – du stannar hos en kvinnlig vän, ni sitter uppe hela natten och det är andra där… Herregud, jag tror inte det är sant! Va sjutton såg jag nånsin i dej? Det kan jag inte begripa. Det måste ju finnas andra som kan prata och ha en bra kommunikation med mej.

Det här är bara för mycket och du missköter ditt jobb, kommer inte upp i tid för att du försover dej. Gång på gång. Glömmer saker och sånt du behöver komma ihåg. Jag förstår varför du ser så sliten ut – du har misshandlat din egen kropp med alla dessa drogintag.

Varför skulle jag träffa dej??

Ta emot    Rakt in i dej    Grymma, fula, sårande, mest elaka     In i dej    Illamåendet tilltar    Frustrationen skriker inom dej   Vetskapen om att det är så galet fel   Förlamande trötthet    Apati    Stora gapande genomborrande frågetecken inuti dej

 Att… hur orkar nån enda i hela världen hålla på så här?

Det funkar inte riktigt det här, eller så gör det det. Funkar alltså.

För jag känner mej som om jag håller på att bli galen. I huvudet (ja, var skulle man annars bli galen??). Allting bara snurrar runt och tankarna mal och så fort du inte har tid med mej en kväll så blir jag alldeles olustig. Det är inte sunt, jag vet, men det liv jag lever är inte heller sunt. Det lyfter mej inte, som du gör när vi är tillsammans. Vi är tillsammans. Du och jag… så fint det låter!!

Du lyfter mej, ja. Men ibland så ruskar du om mej alldeles ordentligt och det är rätt så jobbigt. Vi diskuterar ibland så telefonlinjerna glöder av olust, men ändå tror jag att det leder till nåt gott. Till sist. För vi är så bra på att säja snälla saker till varann efteråt, att be om ursäkt lite grann och jag tror det leder till goda saker! Även om vi har olika syn på en del, så tror jag att vi pratar och bollar fram och tillbaka just för att komma närmare varann. Om man nu kan det!

Fast ibland känns det som om vi är ljusår isär. Korta stunder och när du har intagit. Jag gillar inte dej så mycket då – dina känslor stängs av och du blir sarkastisk, cynisk, kallare och mer utifrånseende på nåt vis. Har svårt att förklara, inte alla är så otroligt verbala och retoriska som du. Har aldrig varit med om nåt liknande! Men efteråt, är det så skönt när din känslosamhet återvänder. Det lindrar och bara jag hör din röst sprids vågorna i hela kroppen. Glöden av lust till dej. Helt otroligt vad du spelar på mina strängar!

Aldrig har jag heller älskat så som nu. Aldrig nånsin och jag tror att Ödet har fört oss samman och kanske även din vän, som du har fått för dej saker om. Kan det vara så att vi ska lära oss nåt mer? Sånt som har med tankar och värderingar att göra? Känslor? Jag vet inte, bara en sak vet jag och det är att du är den viktigaste person i hela världen och att jag ibland tvekar inför att lämna allt.

Men det kan man ju inte göra. Kan ju inte strunta i allt, väl?