Marijosefine

Ständigt och så fokus på det som är bra. Som tillför istället för att förgöra mej. Har inte tänkt på det förut, för det har så sakta krupit sej in i mitt liv att det är så här det ska vara. Sen träffar jag dej som ger så mycket uppskattning och snälla ord, som värmer upp mej när allt annat är iskallt. Som lyfter mej, högt ovan molnen. Tänk att inte fatta tidigare att det är ju så här som är rätt!

Ett Gott slut önskar jag dej. Det kan bara bli bättre, eller hur?!

Idag. Jag tänker på dej och bär dej med, i mitt hjärta. Vet att så många är ensamma i jul och du är en av dom, men i din tanke och i din känsla så är du nog inte så ensam, för du är så trygg i dej själv. Fast jag tror att du saknar alla dom som står dej nära och gärna hade haft sällskap.

En stor förmåga att njuta har du, så jag kan se dej med vinet framför dej och datormusen i handen, när du sitter och skriver, läser och funderar. Det är du.

Alla mina tankar och mycket värme sänder jag till dej. Hela julaftonen lång.

Älskar. Dej.

 Då slutar världen att finnas

och allt runt omkring höljs i ett gyllene skimmer

som varsamt smeker mina törstande lemmar

Med dej är allt rätt

bara vi är tillsammans

Varför är vi då inte det?

Jag tror jag ska se den filmen för att förstå det här. Ena stunden si, andra stunden så och jag är inte mycket värd när det sätter igång.

Är det vettigt att inte få prata om sånt som tynger en i en relation? Även om man måste nöta det fram och tillbaka-bara man gör det lugnt och sansat? Är det mej det är fel på, är jag så dålig? Är jag lägre än du för att jag inte ser allt ur din synvinkel? För att jag inte tycker det är okej att ha intensiva kontakter med tjejer som du kunde vara mer än pappa till?

Är jag bara svartsjuk? Eller ser jag med öppna ögon att det inte är rätt mot mej?

Skulle så gärna vilja ha svar från nån annan än dej, för du är den enda jag pratar med och du är ju partisk! Just nu vet jag inte om jag ens vill prata mer, för om jag inte har rätt att lugnt och sansat säja hur det känns i mej – vad är det då för vits? Ska jag bara ändra mej som genom ett trollslag- bli en helt annan person och tycka att det är så roligt att du har så många kvinnliga vänner omkring dej????

Jättekul.

Jag svalnar av att inte bli respekterad. Jag blir arg och framför allt vill jag säja att JAG ÄR INTE RÄDD. Det är inte det som det handlar om utan att jag inte vill, jag tycker det är FEL att ha såna kontakter med unga brudar som du har, helt enkelt. FEL. Och oschysst mot mej. Och jag förstår inte att du har ett sånt bekräftelsebehov, att du inte nöjer dej med all bekräftelse du redan får! För jag ger dej all kärlek jag förmår och du har aldrig fått så mycket har du sagt, aldrig känt så här. Alla dina principer är lite konstiga! Dom går ju inte alltid att leva efter, för inne i en människa finns ju fullt av känslor, såna som lever alldeles av sej själva! Som du inte kan bestämma över helt, hur mycket du än vill!

Punkt.

Ta bort mej någon. Ta bort det här. Det gör så jävla ont.

Sliter upp hela bröstet, värker i hela mej. Gör att galenskapen nästan tar mej i besittning, men bara nästan för aldrig skulle jag låta den ta över.

Svartsjuka – ja, det är nog så den heter. Den galenskapen. Och tänkta situationer, som jag prövar dej med. För jag vill lära känna dej, utan och innan. Veta VEM du är, hela dej.

Om nån som känner dej via nätet vill komma och bo hos dej, så skulle du låta den göra det, oberoende av om det är en kvinna eller man. Även om du en gång har känt lite intresse som är mer än kamratligt. OM så skulle du det. Och jag blir så lessen för svaret, vet att det är dumt att ens fråga, men obehagliga överraskningar i framtiden vill jag inte ha. Bättre att få veta nu, så har jag en chans att dra mej undan. HUR jag nu skulle kunna det?

OM, så säjer du ja till det. För du ser bara kamratskap och är så social, mer än nån jag har kännt. Men det innerliga, nära, som att två sover tillsammans i en lägenhet och är där i en intensiv samvaro under flera dar. Själva… Nej, det känns förjävligt. Jag fixar inte sånt och vet att det oftast finns laddningar ändå, under ytan.

Så vi grälar. Du tycker att jag ska ”ge mej” och jag undrar varför jag ens skulle träffa dej? Är det för att jag ska lära mej nåt? Och hur ska jag kunna det? För jag tycker det är FEL att ha en annan kvinna boende hemma hos sej, när inte jag är där och ingen annan heller, då du inte ens har mött henne tidigare, utom på nätet.

Fel. Och jag orkar inte, men lik förb… så är jag här, för den kärleken och beroendet av dej sitter som ett berg. Här, i mitt bröst. Och du är helt underbar. Finns ingen som har avgudat mej så, älskat så, gett så mycket, men samtidigt vägrar att ge upp sina principer, så som du.

Gör jag fel som stannar?

Den frågan som jag ställde i förra inlägget: Hur går det ihop – är det en ondsint kärleksdrog? Svaret är nog att: Ja, en kärleksdrog är det, men kanske inte ondsint. Det bara är så att jag älskar att prata med dej, att vara nära dej, att göra vad som helst MED DEJ.

Aldrig har jag känt sån närhet till en enda person och det vi har är mer än jag har haft tillsammans med alla dom som jag har mött förut. På ett sätt, men på ett annat så är det kanske mindre - för det tar sån energi med all oro när du försvinner, när du blir så där otrooligt seg av det du har intagit att man knappt orkar vänta på ett vettigt svar! Men när vi är tillsammans så finns det nog ingen tryggare än jag. Ingen nöjdare, mer kärleksfull eller välmående heller. När vi är Du och jag.

Du vill att jag ska ge upp allt. Lämna mitt barn och flytta till dej. Det gör jag alldrig, men på nåt sätt kanske vi får en tillvaro tillsammans. Nångång. Kanske. Vet inte om det är klokt, men vi mår så bra när vi är ihop. Synd att du har det så oordnat och knappt hankar dej fram. Att människor kan vara så fattiga visste jag inte, jag lär mej saker hela tiden..