Marijosefine

Har vi älskat, du och jag.

Lidelsefullt, hett och innerligt.

Utan att jag ens visste var jag var

Bara flöt omkring på värmens pirrande vågor

Gjorde vi

På den tjocka mattan möttes två hungrande

I något som verkade så magiskt

Och helt förtrollande, underbart

När jag vaknade upp, mellan vågtopparna

Så kände jag mej som en prinsessa

Då

Ett försvinnande, mitt i ett virrande liv

Borttappad, utan plats

En efterlysning, ett anrop?

Hallåå!

Jag hör inget…

Långt ute på landet, där bor du. Så lantligt och fridfullt, en riktig idyll. Vildvuxna blommor och buskar kantar gången till din dörr och man känner en plötslig ro när man närmar sej. Så öppnas dörren och där står du. Du. Lika vildvuxen och sliten av tidens gång, men med charmen lurande bakom dom intensiva ögonen.

Jag går in…

Sällan har jag sett nåt liknande. Det skulle kunna vara fint, mysigt, hemtrevligt. Men så tittar jag ut och ser en bakgård full av allehanda bråte. Kanske till våren att det bohemiska kan transporteras iväg? Kanske.

Här hör jag inte hemma och ändå så gör jag det på ett annat sätt. Måste ta ett beslut. Hämta styrkan nånstans ifrån.

Ta fram våra allra sämsta sidor

Urholka värmevågor mellan två gnistor till att bli falnade vredgande stoft

Av något som en gång var en ljungande fantasifull frihet av tidigare oupplevd Lycka

Ur-svaga en ur-styrka i en längtande kännande kvinna

Skrikande svärta en egentligen vältalig mångfacetterad vänlig man

Sprida usla vibrationer mellan två differentierade världar

Dela ut inobjektiva uppfattningar om den alltmer svagande kvinnans känslor till Alla

Göra mer illa än Gott

 ?

Borde gå vidare, inte se mej om

Strunta i det starka som lurar under ytan

För om ledsnaden är där oftare

än det glada

Vad är det då för mening?

Det vet inte jag, inte alls. Men det fåniga leendet som planterar sej på läpparna bara av tanken på dej eller när du har skickat ett av dina otaliga sms med kärlek i. Och den starka känslan av att Jag vill vara med dej, Ta hand om dej, Låta dej pyssla om mej lite, Uppleva kärlek, erotik och hela livet tillsammans – allt det måste betyda något.

Visste du att jag tänker på dej mest hela tiden? Att jag har fått svårt att koncentrera mej för att det här är så omtumlande och betyder så mycket för mej? Att du är den mest fantastiske och mångsidiga, mest fascinerande man och person jag har mött? Omgiven av allt det andra.

Så är det. Men vad ”det” är, vet inte jag. Bara att det är här, i mitt liv. I mina tankar, ständigt. Och att vi passar som handen i handsken, trotts allt som är så olikt. Också.

För att du värmer mej, uppifrån och ner, inifrån och ut. Ger kärlek som är villkorslös. Till mej.

Tar så illa upp

Och inte räcker till

För att det inte finns i min värld

Ens om jag försöker mitt allra, allra bästa

För att det känns kränkande

Förödmjukande

Sårande

Borrande heta brännsår djupt in i kroppen

För att det är fel

Och för att jag därför inte ens vill

Försöka förändra mej på den punkten

Hellre har jag ett värmande minne

Än att ens tänka tanken

På att du delar den tiden

Med någon du inte ens känner

Hellre så.

Jag är ledsen.

Älskling.

Även om du själv inte ser det så. Men om du märker att nån tar illa upp, att det känns kränkande, förödmjukande, sårande – borde du då inte kunna tänka över var gränserna går? Att nån skulle behöva gå till en shrink för att det känns fel med alla dina kvinnliga kontakter, är inte det lite fel i sammanhanget? Att det känns fel för den andra om du chattar med kvinnor på nätet, är det så tokigt?? Att det inte är fint och rent att inte vara öppen med det man gör – är det fel på den andra då?

För mej är det inte schysst att smöra och sända ut signaler som inte stämmer till andra. Det är så jag är och tänker. Antingen eller, liksom. Att hålla flera varma samtidigt, det är inte människa oberoende av kön. Det är en jakt på bekräftelse och kanske tillfredsställelse. Det är inte fint.

Inte magiskt.

Så avslappnande, rofyllt, suggestivt. Tar fram minnen från en svunnen tid, någonstans djupt ner i det undermedvetna. Så känns det, även om jag inte vet vad dom minnena är. Men jag vet att jag kan inte gå förbi indianer som står och spelar på stan, utan att rysa av välbehag och en trygg känsla. Alltid stannar jag upp och njuter av deras drömska musik.

Jag lyssnar under mina blundande ögonlock. Känner hur kroppens alla delar långsamt slappnar av och sen kommer det…alla känslor som jag har stoppat in där, under ytan. Dom bara väller fram, forsar ur mej, intar hela min kropp. Smärtsamt är det att fortsätta lyssna, men jag tänker att kanske är det bra att känslorna kommer ut?

Inne i mej är det ett enda virrvarr. Av precis allt. Men runtomkring hela mitt huvud spelar den drömska indianmusiken som jag älskar så innerligt. Panflöjten smeker sakta min gråtande kropp. Den som längtar efter kärlek och trygghet. Efter ro och lycka. Harmoni.

Efter det som borde fylla varje människas liv.