Marijosefine

Så är det att möta dej. Varje gång. Och jag tror att jag ska lära mej något av det här. Acceptera och inse vad som är viktigt i livet. Så mycket har jag redan förstått, men hur ska jag komma vidare? Insett att jag inte kan överge dom mina, utan måste få ihop två olika världar, det har jag -  eller det har jag vetat hela tiden, men inte förstått hur sjutton man ska göra och gör det inte nu heller. Vet att du är anpassningsbar, att jag betyder så mycket för dej.

Som du för mej.

Varför du stannar, så viss om min kärlek och om att jag är den rätta. Den som du blir så lycklig av- jag förstår inte det! För så simpla är alla dom känslostormar som har kommit under tiden med dej och så många gånger har jag försökt att lämna dej.

Ändå stannar du kvar. Och du vet att du och jag hör ihop. Att vi har ett förflutet, ett karma att ta oss igenom.

Och jag tror dej, för aldrig har jag varit så oblyg. Inte försökt spela någon roll, eller visa bara dom fina sidorna av mej själv. Allt du framkallar hos mej är Jag. Ingen annan. Och jag känner  dej och du känner mej. Utan och innan. Fyller i dom ord jag har tänkt säja, vet precis vad jag menar. Känner hur jag känner och är så intresserad av just mej.

Som när solen ömsint smeker jorden glad, så är det att vara med dej, när vi är tillsammans och det är du som oftast är solen. En helt fantastisk människa och jag är så glad att jag har mött dej, trots allt det som känns svårt.

Måste vara helvetet på jorden.

Det allra värsta jag nånsin har varit med om och ändå är jag så patetisk att jag stannar kvar.

Vad har jag gjort för att ha hamnat här?

Allt är helt snurrit, konstigt och jag undrar v e m du är!

Så patetisk är jag som inte går.

Hatar mej själv för det. Får söka hjälp för att komma ifrån dej.

VEM är du?

VARFÖR gör du så här hela tiden?

Gång på gång på gång.

Slänga mobilen, mosa den med klacken och pressa ner den under den frusna jorden.

Stänga ner mejlen och aldrig titta in där mer.

Aldrig läsa din blogg och inte heller min egen. Allt för att slippa påminnas.

Springa så långt bort jag nånsin kan.

För att tycka det är okej att du stannar hos kvinnliga ”vänner” av det mer ofrächa slaget, som flörtar med dej och som du besvarar – för att dom gör det(!) – DET vill jag aldrig ändra på. Finns inget fint i det alls.

Håll dej till dom som är av samma slag som dej själv och låt mej va ifred!

Okej?

Bedövad Alldeles Tom Avstängd

Att ligga i ett bad, sjunka ned under ytan. Jag hör ett dovt rinnande från kranen, det brännheta nedför kinder, ser taket lysa vitt.

Ser, ser inte.

Vad spelar något för roll egentligen. Vem leder oss, vem styr. Vart går jag nu. Vart går jag? Vart. Bara att inse är det värsta jag har känt.

Att förstå…

Du bryr dej inte i den världen… Och jag går.

Dom klumparna bor nog överallt. I hela mej snart. Vet inget alls. Vad har jag gett mej in på? Vem är du? Är du så otroligt oskyldig, inget mer?

Eller är jag världens dummaste, blåögdaste, mest korkade. Var är du. Vem är du som intalar mej att ingen annan är aktuell för något alls-när du omger dej ständigt med kvinnokönet. Hur ska jag kunna lita på det och finns det dom som struntar i vilket, bara dom har kärleken?

Så skulle jag aldrig kunna göra. Jag önskar att jag sprang åt andra hållet utan att känna nåt alls. Mot nåt helt annat.

Mot ett lugn. En inre frid. Ro.

Sover du där? Röker du och blir loj och slö? Annorlunda och stannar kvar.

Hör du av dej snart? Hemifrån eller från henne? Tar du bort knuten i min mage eller får den vara där för alltid? Vem valde det här åt mej? Var det verkligen jag!

Kommer du hem?

Den vill jag ha här, för så fin är den att jag blir varm och glad.
Den finns på flickr.com och jag antar att fotografen är ett proffs även
till vardags?

Tänk en strand, en sommar i en skymning.

Vandra tysta tillsammans, bara du och jag.

I en stillhet och ro, hand i hand.

När världen aldrig tar slut och vi bara får vara.

Tillsammans.

Så är lycka.

Träffa

Dej

När

Jag

Var

Ung

Så

Mysigt

Att

Få

Uppleva

Allt

I

Resan

Med

Dej!

Vem bestämmer hur det blir här i världen?

Varit med om maken

Och aldrig lär jag

uppleva något liknande igen

Nästan är det så jag glömmer stänga munnen

åt den totala avsaknad av finkänslighet

som möter mej, om och om igen

Aldrig har jag märkt

ett sånt ointresse eller brist på engagemang

Att tro att man kan ta nån för given

och i en klumpighet och ytlighet

ge det man borde ge den man säjer sej älska

till helt främmande eller andra

gör mej mållös

Dag efter dag

Gång på gång

Jag ger upp

Är det att ge av allt det goda och sträva efter stunder tillsammans?

Eller kanske att låta den andra parten ta de stunder som blir över?

Är kärlek att vara mån om, värdesätta och uppoffra?

Eller att din älskade ska vänta.

Vänta och sucka av lycka för att du till sist har tid?

Jag undrar så.

Och vart försvann min egen kärlek under tiden?