Är det att ge av allt det goda och sträva efter stunder tillsammans?
Eller kanske att låta den andra parten ta de stunder som blir över?
Är kärlek att vara mån om, värdesätta och uppoffra?
Eller att din älskade ska vänta.
Vänta och sucka av lycka för att du till sist har tid?
Jag undrar så.
Och vart försvann min egen kärlek under tiden?
februari 13, 2009 at 7:39 e m
-Och när har du tänkt sluta med att se dig
själv som ett offer?
februari 13, 2009 at 7:44 e m
Du är tydligen en fena på att spela
martyrens roll!
Mycket övertygande och inlevelsefulla
föreställningar!
Men är det nån vidare bra roll..?
Egentligen?
februari 13, 2009 at 9:52 e m
Är jag ett offer? Om jag försöker att ta mig ur? Trots att jag älskar så det värker? Tänker varje minut? Är jag? Om jag försöker styra åt ett håll som är bättre för mig?
februari 13, 2009 at 9:57 e m
Ska man inte, för sitt eget bästa, se till vad den andre gör? Älskar du verkligen om du väljer så mycket annat före mej?
Just nu vill jag bara vara hos dej. Sitter här och saknar, längtar. Vet inte varför just jag skulle drabbas av de här känslorna för just dej. Jag vill inte, men är ändå fast i världens starkaste kärlek. Jag kommer älska dej tills jag dör. Trotts att det är så oerhört jobbigt, krävande, tärande. Allt. Jag vet inte hur jag ska orka, helt enkelt. På ett sätt är vi dom mest olika personerna i hela världen. På ett annat är du som min tvillingsjäl, så precis som jag. Du fyller i mina ord innan jag har sagt dom, du vet hur jag känner när vi är tillsammans, du behöver bara snudda vid mej för att jag ska uppfyllas totalt.