Först av allt längtade jag så jag nästan dog. Sen dog jag därinne, för den personen som jag saknade så försvann in i en dimvärld. Absorberades.
Du vet, jag är inte bra på att hålla tyst när det blir fel, så jag ringde och vi tjafsade och hans kvinnliga vän sa vad hon tyckte. Sen gillade jag henne väldigt mycket mindre, fast det kanske inte har så mycket med saken att göra? Vi vet att vi brinner för varann, men en har så svårt att visa det och försvinner! Hela tiden. Sover över och är så kompis med kvinnor och har inte tid med mej.
En hel massa emellan, men vi älskar så. I allafall jag.
Ringde dej, men du är borta. Försvunnen. In i en dimma, eller så försöker dina vänner få en annan till dej. För jag passar inte, är för krävande, enligt dom.
Allt jag vill är att vara med dej. I en ro. Varför jag inte kan har en orsak. Allt annat hade jag kunnat släppa, men inte det. Du vet.
Sitter här i en säng och är ensammast i hela världen. Gråter, har magvärk, saknar och har inte dej nånstans. Var är du?? Kan inte sova. Vill inte.
Det var min helg. Jag går sönder mer och mer, gröps ur här inne. Tappar sugen. Vill inget mer.
Då skulle dom baxna, alla dom som tror att det är så fantastiskt. Tänk om dom såg mej här, med tårar och värk i magen, en oro som inte är av denna värld, en ensamhet jag alltid har försökt fly ifrån… Så om jag skriver mitt liv kunde dom få mycket att prata om, alla som gillar att prata om sånt. Jag har dej, men aldrig har jag varit så ensam. Är det då rätt?
Som när jag sitter på bussen i snöyran. Ser ut genom den immiga rutan, hör alla dom som är på väg till nån fest och ser så glada och småfulla ut… Så är jag där, lyssnar på musik och försöker hålla tårar och känslor tillbaka. Åker ifrån min familj, en man jag har levt med i snart tre decennier och här är jag…
Så patetiskt kan ett liv vara, när allt känns som om det rasar. Och här sitter jag i den där ensamheten som jag alltid har försökt fly ifrån.
Jag tror att det här livet vill lära mej att jag inte vill uppleva ett liv till och att hur mycket vi än letar och letar, försöker och försöker…så är vi alltid så jävla ensamma. Punkt.
Men kanske är det rätt, för jag har ju inte mått så bra av det här.
Utom när vi har varit tillsammans. Då har allt varit det bästa man bara kan tänka sej. Nu kan jag inte tänka alls. Vad är det här? Det värker så enormt. Ge mig luft.
