Marijosefine

Vi flyger fram, på en svart motorcykel – du och jag.

Min älskade.

Att sitta tätt bakom dej och hårt hålla din midja, är ren lycka för mej.

Mina ögon tåras, men det är inte av vind eller annat.

Det är för att jag får sitta så här och bara vara nära.

Dej.

Himmelskt ljuvligt. Underbart!

Hyfs. Hänsyn. Vänlighet. Vett. Att verkligen bry sej om.

Såna enkla saker är det enda som behövs.

Men att ständigt upphöra så fort nåt annat kommer i vägen – nej, det är inget att bli glad åt.

Typiskt för mej är väl att inte rusa åt andra hållet på en gång som jag ser signalerna, eller att ens s e dom!

Men med min bakgrund är väl inte synen på mitt eget värde så väldigt stor. Fasst det borde den vara! Jag är värdefull.

Vanligt folkvett. Så som man ska vara mot andra. Det enda jag begär. Inget mer.

Här och lyssnar på vattnet som rinner utanför. Det porlar och strömmar och hörs dygnet runt. Ända sedan jag flyttade hit så har jag verkligen älskat att bo här. Mitt i en storstad, jag och mitt barn. Och en annan man… Så fint är livet att få bo där man känner sej trygg, glad, hemma!

Ändå så finns där så många orosmoment. Du, ett barn som inte mår bra och så jobbet med all stress, press på att hela tiden prestera, mer och mer för att öka lönsamheten. Ibland önskar jag att jag hade valt att jobba med människor istället! Ikväll är jag i alla fall någotsånär trygg och lite glad.

Älskar dej och tycker om att se när du sitter och ler framför datorn. Så härligt är livet när du är här, min älskade! Tack för att du kom.

Gör jag.

Kanske blir jag galen snart? Jag med. Eller så kvävs jag långsamt, för bara lämna kan man ju inte göra. Och för vad?

Räcker det att älska, trivas, vara lycklig – eller skulle omständigheterna göra att jag mådde dåligt och kände att jag hade gjort fel, för evigt?

Hela mitt inre är ett enda virrvarr. Jag kommer inte till någon rätsida och mår så dåligt av det här. Varför ska allt vara så svårt, så krångligt?

Att åka ifrån dej är ångestframkallande, mer och mer för varje gång. Vet inte hur jag ska tackla det, men det brukar gå över lite efter varje stund. En mästare på att skjuta undan det som är jobbigt – jag!

Eller så är det spöken, för så många ljud har det varit här som ingen kan förklara. Precis nu när jag skriver det så ramlar en ryggsäck full av saker ner, här bredvid… Så, det gick bra och nu kommer du faktiskt nerför trappan.

Lite senare: Du vattnade blommorna med gammalt vatten, ur ett dricksglas.

Jag vet att du lider, lite grann. Mitt i allt ditt, med alla dina vänner och bestyr. För du vill ha mej här, hos dej. För mej går det inte att lösa, för många förpliktelser och vad skulle jag göra här? En inkomst måste man ju ha och jag skulle aldrig kunna tänka mej att leva på bidrag. Nej, helt uteslutet. Vill göra rätt för mej och när jag nu har ett bra jobb, så…

Kanske är du flyttbar? Hur löser vi det här? Och när jag inte är riktigt där ännu, mentalt, osv.

Vi får se.

För mej är du livet. Det som ger kraft och gör mej glad. Att trivas så som vi gör tillsammans, det skulle jag önska att alla människor fick uppleva! Jag visste ju inte ens att det fanns, att det finns. Att det kan vara så!