Alltså, inte för min egen skull, utan bara för dom som jag har nära och jag gör det för att jag måste, för att jag har placerats här på jorden. Allt jag har att vara tacksam för är jag väldigt tacksam för, men allt det andra är så plågsamt att det tar över. Om jag har byggt upp mitt liv, varför kan det då inte vara trivsamt, lyckligt, fint. Varför är inte det som jag är så tacksam över fungerande? Jag förstår inte det.
Mitt i allt finns du som inte nöjer dej med mej utan vill ha möjligheten att vara med andra kvinnor OM du får lust. Ditt resonemang förstår jag, men det fungerar inte i praktiken. Minns du när du låg och grät mitt i natten? För att jag bad dej lämna mej, för att jag inte kan tänka som du, för att jag inte orkar med alla påfrestningar som omger mej hela dagar och nätter i ända? Då trodde jag att jag förstod att du älskade mej så innerligt. Verkligen ÄLSKADE med hela din själ och ditt hjärta. Att du sen vill ha möjligheten att kunna vara med andra, jag förstår inte det. Bara tanken att du k a n tänka dej att vara med nån annan, i en kvinna. Dela den innerligheten, det fina, den tvåsamheten. Det går inte. Med dej är jag fri. Friare än nånsin tidigare. För mej har möjligheten att kunna leva mitt liv med den jag önskar och på det sätt jag skulle vilja varit den optimala friheten. Det jag har strävat mot. VI har varit det som är frihet för mej. Vi. Att andra skulle kunna komma in i det är inget magiskt, vackert, fint eller kärleksfullt.
Kärlek kan du dela på så många andra sätt, men inte genom erotik och kroppslig närhet och ömhet. Den innerligheten som bara finns mellan två som verkligen älskar och uppskattar varann. Att inte ha gränser för vare sej tillräcklig ålder eller tvåsamhet, för det som anses naturligt för dom allra flesta-det stämmer inte och det visar att vi är så olika i våra tankar OCH i våra känslor, för det fungerar inte. Även om jag är den som styr över hur jag tänker så går ändå känslan före tanken eller kanske hand i hand. Jag vet inte, men en sak har jag insett och det är att livet är inte till för att levas utan bara att genomlidas och man är alltid så ensam i allt. Människor bryr sej egentligen inte mer än att de ser till sitt eget som det allra viktigaste och principer är nåt som är jättekonstigt. Förkastligt och inget att ha när det krossar alla illusioner i dess väg. Du har aldrig älskat.
