Att även om det har gått lång tid så börjar jag störtgråta när du berättar. Så dumt, knasigt, fånigt – jag vet! Men jag förstår inte varför jag reagerar som jag gör, det är ju mej du älskar och ingen annan. Säger du i alla fall och efter vad jag själv märker så är du så otroligt mån om mej. Ingen har tidigare gett så mycket uppmärksamhet till just mej och jag känner mej nästan som en prinsessa när vi är tillsammans! En härlig och ovan känsla, att få vara så uppskattad.
På tal om Ludvika här nedan, så är det ju nästan patetiskt av mej att reagera så, fast grejen är väl det att jag så gärna hade velat vara med från början. . . Då tror jag livet hade sett annorlunda ut för oss båda. Det hade blivit bättre, helt säkert.
Det är vad jag tror och känner här inne, väldigt starkt.
