juli 2009


Alla ord. Alla tankar. De som är dina. Är rätt.

Mina ord. Mina tankar. De som är mina. Är fel.

Enligt dig.

När vi pratar försöker du få mig att förstå hur du tänker och att du vill ha mig vid din sida.

Även om ni ska träffas (vilket jag undrar lite över hur det blir?), för du menar att om jag älskar bör jag låta dig umgås med vem det än är så länge du ändå älskar mig och ingen kan komma emellan vårt.

                                          

Jag står fast. Känner mig lycklig över att känna mitt eget värde. Över vetskapen om att om någon vill älska mig och ha en relation med mig så ska det räcka med mig. Du borde inte ens sätta mig i gungning, osäkerhet, undrande frågor – om du älskar så! Det har inget med mitt ego att göra, det är min känsla för hur man med respekt behandlar sin partner om man säger sig ha funnit det allra vackraste, värdefullaste, finaste…

Jag bestämmer inte hur du ska leva ditt liv – men jag bestämmer hur jag ska leva mitt och vad jag vill ha med i det.

Orubblig. Beslutsam. Helt säker på vad som är rätt.

Man gör bara inte så.

Hej A,

Det här är T:s f d flickvän som skriver och varför jag skriver vet jag inte riktigt, annat än att jag är så jätteledsen.

Nyligen var jag hos honom i två veckor och vi hade en jättebra tid tillsammans, då känslor och tankar, tårar och skratt utbyttes av oss båda i ren kärlek och lycka och helst av allt vill han att jag ska flytta dit, eftersom han ser vår relation som det största som hänt honom.

Han har berättat om er tid tillsammans under någon avslutning med jobbet och att ni hade så trevligt. Samma dag som jag åkt hem, sa han i telefon att det kändes konstigt inombords, att något var på G och jag frågade om det hade med dig att göra och det trodde han. Han tror inte att det är något mer än vänskap, men jag ska vänta och se vad det är, enligt honom…

                                                     

Tidigare har han under min tid, umgåtts mkt intensivt med en annan kvinna, som också är 30 år yngre. De var bara vänner, men gick längre än så vid ett tillfälle… Något som har varit jobbigt att hantera, men ändå hände innan vi möttes irl. Tyvärr känner jag igen tecknen och intresset för dig kan lätt leda till ngt annat om du nu skulle vilja. Han gillar yngre kvinnor/tjejer och känner sig bekräftad när någon visar intresse. (Förstås, men det är mer än vanligt s a s).

Det han säger om ställningstaganden i relationsfrågor, svänger kraftigt från ett tillfälle till ett annat. Enligt honom är det nu plötsligt rätt att vara med flera, ha kvar mig och ändå ”kommunicera” med andra kvinnor genom älskog. Det var tidigare något som han inte ville, inte ens kunde tänka sig, hade tröttnat på då han innan haft så många kvinnor och nu äntligen hittat något som kändes helt annorlunda - för vi två tillsammans var så stort, var allt, inget annat behövdes eller fattades! Var är jag då nu, i hans hjärta? Hur mycket plågar det mig? Nej! Det visar bara att Vi två inte längre är rätt. Jag räcker inte och måste lämna.

I min värld tar man hänsyn och även om jag inte är så fri i tanken att det känns okej att den jag älskar träffar en kvinna på tu man hand, så borde min partner styra möten efter det och vänta tills vi alla kunde ses tillsammans. Jag tycker jättemycket om att träffa nya människor, men jag förstår att intresset för honom finns i att möta dig själv och då är han inte heller mogen för en kärleksrelation med mig. (Så här tänkte jag innan, men nu har jag även fått veta att kanske vill han dessutom ha sex med henne  när de möts – om hon vill och det känns rätt!!).

Jag hoppas att det går bra, vilket som och ssv – vet inte ens varför jag skriver! Han kallar mig svartsjuk, jag ser det som att vara realistisk, att vara sann. Om jag gillar någon man, så träffar jag ändå inte den personen själv när jag är i en relation. Så enkelt ser jag det.

Ha det bra, A och sköt om dig riktigt väl.

Besvikelse, en sorg över att jag inte har kraften. Allt fortgår, du har gråtit över att jag är lessen, att du älskar mej, att du sårar men ska ändå träffa henne. Du måste se vad det är, varför det känns så bra med henne. Och säjer mej att jag tänker fel, att även om ni också älskar ska jag finnas kvar och du alltid älska mej. Så främmande, underligt, känslokallt, empatilöst. Ändå är jag här, kvar i en förbannelse och kvardröjande minnen från det vackraste jag levt.

Hur gör jag nu? Kan jag strunta i mej själv? Det skadar, värker överallt, gör mej sjuk att jag inte har gått, att du tänker som du gör. Att friheten inte känns tillsammans m e d m e j! Att du söker dej till andra, det inte räcker med oss. Du och jag som har älskat, gråtit, skrattat, njutit, levt det underbaraste! Jag har bestämt mej, måste bara samla styrkan för att gå. Aldrig att jag väntar för att se vad som händer, för det är inte rätt om du känner så!

Hur gör jag för att lämna det som inte ens varit nåt jag innan kunnat tänka mej men berör, berör, intar, lägrar h e l a mej!

Hur gör jag?