Marijosefine

Det gör du. Sen försvinner du långt bort. Skyller på att du inte har möjlighet att ta kontakt, då du råkar på mig på chatten. Sen lyckas du ringa och vi pratar, då du är där hos den kvinnliga vännen och alla olika människor kommer och går. Allt under intagandet av diverse ingredienser. Ett rus.

Du sover där i tre nätter. När vi pratade förstod du hur upprörd, ledsen och ensam jag kände mej. Övergiven, totalt struntad i. Men jag tänker fel! Enligt dig. Nästan två dygn utan ett tecken och så märker jag att du är inloggad på chatten UTAN att ha försökt höra av dej. Igen.

Du har en kompis där och han kan minsann gå ed på att du inte har tillbringat tid med en kvinna. Skitsnack. Överallt där du är cirkulerar kvinnorna. Det utan att du har ett fantastiskt utseende, men däremot ett munläder som går utöver det mesta…suck. För mej spelar det ingen roll om du har varit med nån. Jag VET att du smörar för varenda kvinnlig varelse duD stöter på, i skrift eller irl. Grejen är att du struntar i mej och påstår att jag ska veta att du är min, att du inte gör nåt SAMTIDIGT som du ligger över hos den kvinnliga vännen där andra kvinnor kutar omkring och ev stannar över.

Det enda jag har skrivit om i den här bloggen är dej och alla problem. Att du hela tiden dras till andra och plötsligt försvinner i flera dagar. Hur okej är det för någon? Vilken konstig relation! Nej. Det är ingen relation det här, för aldrig har jag varit med om nån som struntar, nonchalerar, ignorerar och kör på själv utan att bry sej om mej alls.

Jag tror att du har haft en baktanke med mej. Att du ville åt nåt som kunde ge dej en bättre framtid helt enkelt. Simpelt men troligen sant.

Jag känner mej så stark nu. Efter det här. För det du gör visar ju mej hur du känner och det är inte passionerade känslor för mej inte, ingen innerlighet alls, även om jag förstår att du trivs med mej. Vem gör inte det… Ha! Det finns många som visar sitt intresse, bara att jag inte har märkt det förut för att jag har varit så fokuserad på dej. Du-det enda som har funnits i mina tankar! Dom skulle aldrig göra så, om de nu hade fått mej, utan istället uppskatta och vara rädd om mej och vår kärlek.

Det är inte du. Du ger bort tiden och umgänget till helt andra element, i en värld av rus. Så konstigt.

Det är jag. Gång på gång så går jag på nya nitar, livet igenom.

Kan knappt andas, kämpar för att hålla tårar tillbaka. Varför ska jag fälla dem? För en illusion av den du är? Inte för sanningen.

Äh, fattar inte varför jag ska skriva om det! Du är bara mitt livs största besvikelse. Hur du kan göra så mycket av det du gör som inte hör hemma i en god relation, helt sjukt. Sen kan du säga precis vad du vill, jag går inte på det ändå.

Vet du, jag hamnade på en sida om psykopater och narcissister. Så mycket som stämmer… Otäckt.

Och jag är helt knäckt, har förlorat tron på det lilla jag lyckades tro på. Varför valde du just mej? Pengar, att jag skulle infria alla dina drömmar, göra ditt liv mer behagligt? Hemskt att inse. Och hur du lyckas stanna borta nätter, dagar OCH gör det igen! Trotts allt vi sa om det i somras, hon Anna den underbara. En av alla dina Annor. Så sjukt, du är bara en gammal gubbe för dem ju!

Jag förstår inget. Hur kunde jag lura mej själv så?

Så måste jag tänka när de lessna stunderna intar hela mej.

För vad är det för fint med att stövla fram i sin egen takt, att utnyttja andra för sin egen vinnings skull, att upphöra att existera så fort något annat kommer i vägen?

Säg, vad är det för fint med att anklaga mej för att vara sinnessjuk, helt dum i huve’t och i behov av en stor sinnesundersökning – bara för att jag inte tycker som du angående en FRA-lag?

Jag fattar inte det. Och nu är du försvunnen igen.

Och jag tror faktiskt inte att jag älskar längre. För vad är det jag har älskat? Egentligen?!